In the project “Mum”, I illustrate motherhood as an identity through different perspectives. The project consists of three parts. In “Without”, I have photographed women who, either by choice or not, is childless, and where society is forcing these women to relate themselves to the identity of being childless.
Jag är ett barn. Jag leker mamma, pappa, barn. Jag vill vara mamma. Men jag vill inte ta hand om barnet, jag vill jobba. Jag är veterinär, och tar hand om mina låtsasdjur. De är mycket gosigare än bebisar.
Jag är sjutton år och kan för första gången formulera min känsla. Jag vill inte ha barn. Alla ska bli mamma, pappa, barn, men inte jag. Jag vågar inte berätta detta för särskilt många. Något säger mig att ingen förstår.
Jag är arton år och genomgår en abort. Jag trodde alltid att jag skulle bli en ung morsa, men när den växte i mig klarade jag inte tanken på det. Jag behöver mitt liv för mig själv, ifred. Och jag inser sakta att det nog inte är någon känsla som går över, det är något varaktigt. Ingen ska få växa i mig, leva på min kropp.
Jag är tjugo år och när jag säger att jag inte vill ha barn, att jag aldrig velat ha det säger folk att jag kommer ändra mig. Som om de känner mig bättre än jag gör. De berättar för mig vad jag missar, och hur många de känner som känt som mig, men som sedan ändrade sig. Jag förstår inte varför de måste ta min egen vilja ifrån mig, och jag vill såra dem tillbaka, så jag berättar en annan sanning. Att jag inte kan få barn. De tittar på mig med beklagande blick och berättar att det finns andra sätt att skaffa barn på. De tar min vilja ifrån mig, och gör mig till deras offer. Den som inte kunde få, som lever med saknad. Men jag saknar ingenting.
Jag är tjugotre år och livrädd. Om jag blundar och känner efter, känner jag något växa i min mage, som ett monster. Det kan inte vara en bebis, jag skulle aldrig kunna ha en bebis. Jag vet att det är omöjligt men ändå växer paniken. Jag ringer vården, de måste ge mig svar. Kvinnan i försöker lugna mig med att jag förmodligen inte är gravid, men att det inte skulle vara hela världen om jag är det. Hon radar upp allt det vackra med barn, och att kroppens förändring är försumlig i jämförelse med miraklet man endast finner i ens eget barn. Jag blir kallsvettig, tanken på att ha ett mirakel i mig, att ta hand om, att svara till, gör mig svimfärdig. När jag lägger på rusar jag ut i toaletten och spyr.
Jag är tjugosex år, och min mamma har börjat peka ut alla barn vi stöter på, med en menande och drömsk blick. Hon vet att jag inte vill ha barn, men det är som att hon är sårat försöker få mig att ändra mitt beslut. Men att se barn är inget vidare argument. Jag förstår dem inte. Jag förstår inte det gulliga, jag förstår inte vad de vill, jag vet inte vad jag ska göra med dem. De tittar på mig med sina stora oskyldiga ögon och jag ryser av obehaget att inte veta vad de vill mig.
Jag är trettio år, och har hela mitt vuxna liv arbetat med barn. Folk säger att jag är så bra med barn, och att jag kommer bli en så bra mamma. Men om jag inte vill det? Det räcker gott med de barn jag mött i mitt liv.
Jag är trettiotvå år och alla mina vänner skaffar barn. De får inte tid med mig, och det verkar inte ha tid för sig själva. Jag vill ha mitt liv för mig själv, leva det för mig. Ändå skruva folk på sig, och säger att jag borde passa på, för man vet aldrig när det är försent. Men för mig blir det aldrig försent. Jag har hela livet framför mig.
Jag är trettiotre år och jag ska sterilisera mig. Min vårdkontakt säger att det är ett misstag, eftersom min livmoder och min kropp är som skapt för att bära barn. Jag vill säga att han kan få min jävla livmoder, men jag biter mig i tungan.
Jag är trettioåtta år, och de säger till mig att jag kommer ångra min barnlöshet. Ja, kanske, men jag kanske ångrar mitt barn och den mardrömmen skrämmer mig oändligt mycket mer, så jag nöjer mig med mitt liv som det är. Utan barn.
Jag är fyrtioett år, och tänkte mig alltid att jag kanske en dag skulle skaffa barn. Så träffade jag min livskamrat, och allt föll på plats. Han ville inte ha barn, och i det liv vi byggt vill jag inte det heller. Om jag kommer ångra mig? Kanske, men mitt liv kommer bli fulländat hur som helst.
Jag är femtioett år och jag tog mitt beslut. Hur vågar ni nu tycka synd om mig? Ni ser på mig som om jag förlorat något stort i mitt liv. Du vet inte vad du går miste om, säger ni. Nej, men jag vet vad jag vunnit. Jag vann mitt liv. Och livet blev mitt.
English translation:
I'm a child. I play mum, dad, baby. I want to be mum. But I don't want to take care of the baby, I want to work. I'm a veterinary, and I take care of my pretend animals. They are much more cosy than babies.
I'm seventeen years and for the first time I can express my feeling. I don't want children. Everybody is going to become mum, dad, baby, but not me. I dare not tell this to anybody. Something tells me that no one would understand.
I'm eighteen years and go through an abortion. I allways thought I would become a young mother, but I couldn't stand the thought of it growing inside of me. I need my life for myself, alone. And slowly I understand that this feeling will not pass, it is somewhat lasting. No one is going to grow inside of me, live through my body.
I'm twenty years and when I tell poeple i don't want children, that I never wanted any, people tell me I'm going to change my mind. As if they know me better than I do. They tell me what I'm missing out on, and how many people they know who felt like I do, but then changed their mind. I don't see why they have to take my own will from me, and I want to hurt them in return, så I tell a different truth. That I can't have a baby. They look at me with a lamenting look and tell me there is other ways to become a mother. They take my will away, and make me their victim. The one who couldn't get, who misses out. But I don't miss anything.
I'm twentythree years and scared to death. If I close my eyes and really try too feel, I can feel something growing in my stomach. It's not a baby, I could never have a baby. I know it to be impossible but nevertheless the panic grows. I call healthcare, they must give me answers. The woman try to calm me down by telling me that I'm pbabl nto pregnant, but it wouldn't be the whole world if I were. Babies are beautiful, and the changes of the body is nothing in comparison with the miracal you only find in your baby. I get dizzy, the thought of having a miracal in me, to take care of, to answer to, almost makes me faint. When I hang up, I rush to the loo and throw up.
I'm twentysix years and my mother has started pointing out every baby we encounter, with this meaningful and dreamy gaze. She knows that I don't want children, but it's like if she is hurt and trying to change my desicion. But seeing children is not a very convincing argument. I don't understand them. I don't understand their cuteness, or what they want, or what I am to do with them. they look at me with their big, innocent eyes and i shiver of discomort, when not knowing what they want from me.
I'm thirty years, and i've worked with children my whole adult life. People say I'm so good with children, and that I'll become such a great mother. But what if I don't want that? It's plenty enough with the children I've already encountered in my life.
I'm thirtytwo years and all my friends is having children. They donät have time for me, and it looks like they don't have time for themselves either. I want to have my life for myself, to live it for myself. Yet people become uncomfortable, and tell me to hurry, for you never know when it's to late. But for me, it can never be to late. I have my whole life ahead of me.
I'm thirtythree years and i'm going through a sterelizaition. My contact person in healthcare says it's a mistake, because my utrus and my body is as created to bear a child. I want to tell him he can have my fucking uterus, but I bite my tongue.
I'm thirtyeight years, and they say to me I'll regret my childlessness. Yes, perhaps, but I might regret my child and that nightmare frightens me infinitively more, so I'm happy with my life as it is. Without children.
I'm fourtyone years and I always thought I one day would get children. Then I met my life partner, and everything fell into place. He didn't want children, and me nither, in the life we've built together. If I am going to regret my decision? Maybe, but my life will be complete anyway.
I'm fiftyone years and I took my decision. How dare you feel sorry for me? You look at me as if I have lost something big in my life. You don't know what you're missing out on, you say. No, but I know what I've gaind. I won my life. And life became mine.