Vänta, vänta, jag hör det brusa, långt ner  i marken eller strax under ytan, jag hör det spänna, ticka, spränga, nära så marken skakar, mörkret omsluter i mullret, ekot som går in i mig, in i natten är bara en sekund men förändrar hela mitt väsen. Mitt huvud värker av orden som likt en strid ström vatten under isen, värker kall. Som en åska, som om älven är ett klippblock som rasar och söndrar mot sig själv som i en enda knall, faller rätt ut, men där, vänta, du stod där, jag såg dig nyss, där du stod, mitt på isen. Ljudet av rörelsen fortplantas, snart dånar det.
Back to Top